Italian Painter and Architect, 1536-ca.1602 was an Italian painter of Late-Mannerist or proto-Baroque style, what is sometimes referred to as Contra-Maniera. Born in Borgo San Sepolcro, in Tuscany. There is little documentation to support the alleged training under Bronzino or Baccio Bandinelli. From 1558-1564, he worked in Rome on frescoes in Palazzo Salviati and the Sala Grande of the Belvedere (Homage of the People) alongside Giovanni de' Vecchi and Niccol?? Circignani. He acquired a classical trait, described as Raphaelesque by S.J. Freedburg. This style contrasted with the reigning ornate Roman painterliness of the Federico and Taddeo Zuccari or their Florentine equivalents: Vasari, Alessandro Allori, and Bronzino. Among his pupils was Cigoli. Another pupil named Francesco Mochi became a sculptor in the Baroque style, creating among other pieces, the colossal Saint Veronica', supervised by Gianlorenzo Bernini and placed in the crossing of St. Peter's Basilica in Rome. After returning to Florence in 1564, He joined the Accademia del Disegno, and he did not venture to paint outside of Tuscany. He contributed two unusual paintings for the Duke's study and laboratory, the Studiolo of Francesco I in the Palazzo Vecchio. This artistic project was partly overseen by Giorgio Vasari. These paintings are (the Sisters of Fetonte and Hercules and Iole).   Related Paintings of Santi Di Tito :. | Portrait of Niccolo Macchiavelli | Suor Maria Maddalena de Pazzi | The Depostition from the Cross with the Virgin,SS.Johnt the Baptist and Catherine of Alexandria,and the Patron,Bal-dassarre Suarez | Christ's Entrane into Jerusalem | Vision of St Thomas Aquinas |
Related Artists:
c. a. dahlstrom
Carl Petter Dahlström, född ca 1705, död 4 mars 1794, var en svensk möbelsnickare. Dahlström gesällvandrade 1745?C1755 i Nordeuropa och Frankrike, där han i Paris kom i lära hos den tidens främste ebenist Jean-François Oeben. Hos denne lärde sig Dahlström faneringstekniken marqueterie ?? fleurs eller blomsterintarsia, som var en metod för att möta rokokons krav på fanering av dubbelvälvda kroppar. Mycket tack vare rekommendationer av C.J. Cronstedt blev Dahlström efter hemkomsten till Sverige utnämnd till kunglig ebenist den 19 november 1756. Han finns representerad på Nationalmuseum med en byrå som han tillverkade tillsammans med Lorentz Nordin. Dahlström överlämnade 1769 sina privilegier till Niclas Palmgren och ägnade sig därefter åt restaurangverksamhet.
Christian Friedrich Tieck
1776-1851 Berlin,was a German sculptor and a brother of Ludwig Tieck. Tieck was born in Berlin, where he also died. He was taught by Johann Gottfried Schadow. Based on a concept by Karl Friedrich Schinkel, Tieck created the tomb of General Gerhard von Scharnhorst at Berlin's Invalidenfriedhof in 1822. He also created a bust of Wilhelm Heinrich Wackenroder and a lion made of bronze after a model by Christian Daniel Rauch.
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.